jag saknar er iallafall, har sådan otrolig lust att blogga igen men kan verkligen inte finna tiden för det. eller det jag saknar mest är att få skriva och designa bloggar. aja får la se hur jag gör. #yolo

finns nu enbart på twitter: 

https://twitter.com/bobjosefine

https://twitter.com/bobjosefine

https://twitter.com/bobjosefine

 

 

Nu har 15 veckor gått och på söndag flyttar jag hem till Sverige igen. Det är verkligen helt sinnesjukt! Täntke bara berätta lite om veckan som har varit mest för min egen skull och som kommer. Använder bloggen lite för att hålla ordning på dagarna som har gått.

 

I fredags hade jag skriftlig examen och inlämning av allting sen på kvällen var det julfest med fina klass och det blev en jäääävla fest kan jag lova. Hängde runt på olika ställen och drack nog allt som finns att dricka tror jag haha.

Hela helgen gick åt för att bota bakfyllan som jag fick fast på söndagen plåtade jag lite bilder på Övis också. 

Sen resten av veckan har vi filmat och haft föreläsningar. Ikväll är det sista torsdagen så då ska hälften av klassen ner till Michael för att förfesta och sen ska vi nog göra en ordentlig byrunda d.v.s. gå runt på alla olika klubbar och dricka så mycket kroppen pallar. Imorgon ska jag säga hejdå till min klass och sen på kvällen ska jag och Jeppe ut och käka med Övis och hans päron. På lördag har jag tvingat svenskarna att åka skridskor med mig och sen på kvällen så är det min sista gång och då ska jag supa så att jag inte vet vad jag heter (hehe skojjar mamma & pappa......) sen på söndag åker jag hem. 

 

Kommer bli så konstigt att åka hem. Har verkligen en fin relation till så många människor här och andra människor har jag precis börjat bli vän med. Det är helt fel tidpunkt att åka hem, jag behövar vara borta fast det kanske räcker med 15 veckor egentligen. Saknar alla hemma så mycket så jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Åh hatar att jag inte vet vad jag vill. Anyway inte så långt kvar till jag träffar alla igen, några av svenskarna träffar jag i Januari när jag ska till Skånelandet för en festhelg och sen åker jag till Danmark i februari för att träffa lite vänner och sånt. 

 

Nu ska jag äta, duscha och fixa mig... inte på samma gång iofs..

Har fått feber och detta självklart under min examensvecka då allt ska vara inlämnat. Ligger i sängen med skitmycket att göra och plugg upp över öronen men orkar inte ta tag i något, vill bara vara ifred och sova. Tvingade ut mig själv för att fotografera i tre timmar idag iallafall och igår var jag i skolan några timmar. Imorgon ska jag tvinga min sjuka kropp till skolan i 13 timmar. Japp, ni läste rätt måste färdigställa ALLT imorgon. Woho yay me. 

 

Förvövrigt har min helg varit jävligt bra. I torsdags var vi ute i byen och det slutade med att Jeppe fyllepiercade mig (oroa dig inte mamma, sköljde med sprit så smutset försvann) jag och Michelle fick någon galen homosexuall kvinna efter oss och tog taxi hem vid 2 så det var ändå en helt okej lugn kväll. I fredags så var jag och Övve på fotboll för vi hade fått gratisbiljetter av Ida till någon match. Var lite halvrandom att sitta i kylan och glo på två lag som man aldrig hade hört talas om men vad gör man inte för att komma bort från skolhemmet och plugget ett tag.

 

Sen jävlar lördagen var andra bullar, var först i skolan några timmar för att åka hem till skolhemmet igen för lite förfest. Blev ju inte så lite förfest, satt 12 eller 13 personer inne på mitt rum som är cirka 10kvm och knödde oss. En polare försvann och hittade honom efter ett tag inne på hans rum dräggfull, la upp han i sängen men då ramlade han ner och spydde ner halva mig. Så klockan 23 så fick jag duscha halvpackad och byta kläder. Drog en taxi till byn och hängde på Smil lite grann, lämnade "småbarnen" (haha de kommer inte någonstans för att de är under 21 men det gör jag för jag är svensk tjej mohahah) och gick till Messing Jens istället med några av danskarna. Gick tillbaka till Smil och försökte tvinga med de andra till Terminalen och påväg ut så ramlade Michelle och stukade foten riktigt illa så gänget fick ta taxi hem. Fast inte jag nedå för jag träffade Emil i Lönneberga (okej han heter typ Kenneth men liknar Emil som fan) inne på Smil när jag skulle hämta is till Michelle så blev övertalad att dra meds till Daisy. Hängde där några timmar med Emil i Lönneberga och hans polare, spelade bordsfotboll och gjorde så att mitt lag vann. Så kunglig, jag vet. Dansade i någon timme och fick en galen tjej på halsen som hävdade att vi hade jättemånga gemensamma polare och att vi kände varandra sen innan osv osv. Näfan. Vid 6 stängde Daisy iallafall så då gick jag och Emil i Lönneberga till hans kusin på lite efterfest och sedan gick vi hem. Var hemma runt halv 8. Asbra tid att vara hemma en lördag tycker jag.

 

Nä nu ska jag fortsätta plugga och tycka synd om mig själv. Ikväll har jag en photoshoot med Alexander också. Mm älskar livet.

 

är rätt stressad så bloggen är det sista jag tänker på just nu, inte hört av mig till någon hemma på evigheter heller. men nu vet ni, jag lever och frodas men har mycket i skolan.

 

 

 

Idag är ingen bra dag, har sjukt jävla ont i svanken. Kan inte stå upprätt, böja mig eller vända mig åt någon sida. Det bultar och domnar om vartannat och jag vill bara lägga mig ner och gråta men kan knappt komma upp från sängen så känns rätt ovärt att fastna så hela dagen.

 

Igår var vi i byen för några öl, drog hem vid 2 så idag mår jag kanon. Sämsta just nu är att det är öppet hus här på skolhemmet för gymnasiet som ligger i samma byggning så vi missade helt att de hade flyttat frukosttiden så fick ingen frukost idag. Så trist. Nä nu ska jag iväg till skolan för lite fotograferingar och ikväll blir det plugg, gym och sen utgång på det. Finfint. Ska bara få bort ryggsmärtan först.

haft en riktigt bra födelsedag och mår så jävla bra just nu. firade genom att käka på jenses böfhus och sen ta några öl på en bodega. ska somna gråtande efter att ha läst världens finaste sak som linda skrev till mig (haha no joke) tack alla fina därute för att ni alltid förgyller mitt liv. ni är bäst på var sina vis. puss

 

 

mamma: nu hör jag inte dig

jag: men säger inget nu ju

Jakob: Jag tror vi har ett litet tekniskt problem här Josefine, du är ju lite för kort.

Har de två senaste dagarna lärt oss lite ytligt om att filma med en HDSLR kamera (alltså en systemkamera som kan filma i HDkvalité) samt att redigera lite i Final cut pro X. Det har varit riktigt lärorikt och spännande faktiskt då jag höll på mycket med film som yngre och har alltid haft ett litet intresse för det. Jag var i grupp med Ida, David, Joachim och Andreas och vi fick i uppdrag att göra en film på max 45 sekunder om medieskolerne med ett lugnt tema. Här är vårat resultat:

 

 

det e najs.

Läste mitt bloggarkiv från förra året. Det var en tid i mitt liv när jag träffade en riktigt fin kille. Det var på hösten jag träffade J och det var en helt otrolig tid. 3 veckor var det vi fick tillsammans, 3 veckor som vi aldrig lämnade varandras sida, sov hos varandra varje natt och spenderade varje ledig minut tillsammans. Jag saknar honom fortfarande så att det gör ont i mitt hjärta men jag vet att det aldrig kommer hända något mer mellan oss och det vet han också och ändå fortsätter vi plåga varandra genom att konstant hålla kontakten och prata som om vi fortfarande ses. Båda två vill verkligen ses igen men det går inte, han har sitt jobb där han befinner sig nu och jag har min skola och jobbet hemma i Sverige. Fan vad jag hatar avstånd. Det värsta är ju faktiskt att han saknar mig också.

 

Jag fick alltid höra hur fantastisk jag var och att han aldrig hade mött en tjej som mig innan. Jag minns en kväll när jag var hos honom och han sa till mig att hade det inte varit för att han skulle åka hem så snart så skulle han verkligen vilja mer med mig. Jag har aldrig mött någon som han och jag tror aldrig att jag kommer göra det igen heller faktiskt. Den kontakten vi fick, det var verkligen något speciellt. Det räckte med att säga ett ord för att båda skulle skratta och ha i tanken nu att vi endast hade 3 veckor tillsammans. Aldrig har jag mött en människa som har haft exakt samma humor och smak på allting. Men det var så mycket mer än bara våra gemensamma intressen. Han påminde mig alltid då och gör det fortfarande om hur bra människa jag är, att jag alltid skulle stå på mig. Han fick mig att lita på mig själv på så många sätt.

 

När han flyttade hem så grät jag och det var första gången jag grät av saknad till en kille och han kommer alltid, alltid att ha en stor plats i mitt hjärta.

 

Jag vågar säga just nu att jag är rökfri. Efter 7 år har jag fått vett nog att fimpa. Det krävdes många försök, tårar och verkliga besvär att bli av med suget. Om jag saknar det? Ja, varje dag får jag sån lust att gå ner till affären och köpa ett paket, sätta mig och bara njuta precis som jag kunde göra innan. Om det är värt det? Nej, nu har jag kommit såhär långt och då är det lika bra att fortsätta. Många av mina vänner har bara känt mig som en rökare och jag vet att många inte har trott på mig när jag sagt att en dag så ska jag sluta men nu har jag äntligen motbevisat dem. Jag tror att nästan alla festbilder som finns på mig är med en cigarett i mungipan eller näven men nu är det slut på det. Det återstår att se hur länge jag klarar mig men mitt mål är att aldrig plocka upp cigaretten igen. Varje dag är en kamp och det kommer det att vara lång tid framöver, men så länge det går åt rätt håll är jag nöjd.